Vallen ger mig rysningar.
Mitt i 2006 sitter jag (hör och häpna) hemma hos Victor Svensson och ser på en film. Fråga inte hur jag hamnat hos Victor, ätit hans pappas mat och tagit datorn från hans lillebror, men så låg det till.
Telefonen ringer och Leif "Leffe" Eiransson som var min dåvarande tränare i juniorallsvenskan framför en hälsning från Tommy Z (dåvarande tränare i Visby AIK:s A-lag). Han ville ha med mig mot Klintehamn på vallen.
Jag bad Leif hälsa att jag aldrig skulle kunna spela mot Klintehamn. ALDRIG. Jag som kom från Klintehamn för att spela juniorallsvenskan och ingenting annat skulle inte kunna se matchen mellan Visby AIK och Klintehamn den helgen, utan att heja på Klintehamn. Och det stod jag för.
Tommy Zetterström delade inte min uppfattning och vi hade en liten pratstund om det, men när jag satt på Vallen och såg Klintehamn värma upp så kände jag att det var där jag ville vara med. Jag ville dra på mig det blå stället och spela värma upp bredvid Jens Jessen och bröderna Hagelkvist.
När Visby AIK förlorade matchen så kände jag att jag hade gjort rätt, samtidigt som jag tyckte synd om Malcon och Christian Johansson som fick lämna planen som förlorare.
Någon vecka senare fick jag erbjudandet att spela med A-laget igen, och den här gången skulle jag få hoppa in direkt från start mot Dalhem på vallen om jag ville. Jag ville.
Har aldrig någonsin varit så taggad inför en match som inför den. Jag kände att nu skulle jag visa dom i A-laget som tyckte så illa om oss i juniorlaget att dom inte var några gudar och att vi hade spelare som kunde ta plats i deras superlag. Dalhem var också serieledare och om AIK vann matchen så skulle Klintehamn kunna ta över ledningen. Jag tänkte så, kunde inte hjälpa det.
Lade mig tidigt kvällen innan, åt frukost i perfekt tid, gick en promenad, tog min energidryck. Jag gjorde allt rätt och i omkädningsrummet var jag bara tyst och tänkte på matchen.
Jag gick ut klockan 20´00 onsdagen den 6 september 2006 och spelade den match som enligt mig är den bästa match jag spelat i hela mitt liv. Jag var så sjukt nöjd med varenda sak jag gjorde och jag hade kunnat spela den matchen i flera timmar. Jag tröttnade aldrig på att glidtackla "signalen-markus", och aldrig på att nicka bort Dalhems krossbollar. Med Micke "Pokerstar" Zetterström i ryggen och Niklas Örtbrant som mittbackskollega så höll vi stenhårt hemmåt.
Dåvarande serieledarna Dalhem IF fick stryk av 6:e placerade flopplaget Visby AIK och Strandell kunde bara säga att Visby AIK var värda segern. Dom var det bättre laget.
Jag kommer aldrig att glömma den matchen på vallen och hur nöjd jag var efteråt. Jag har aldrig varit så nöjd.
Om två veckor så kommer jag att spela den match som jag längtat efter hela säsongen. Den som jag tränade hela försäsongen för, den jag drömt om och den som jag missade i våras p.g.a. studentbalen.
Visby AIK - Klintehamn.
På vallen.
Jag hoppas att vi har ett lag att ställa upp med nu när folk börjar bli tveksamma.
Det kommer troligtvis att stå fruktansvärt mycket på spel. Kanske AIK:s serieseger. Men definitivt prestige kommer att stå på spel och jag kommer inte att vika ner mig en tum.
inte en tum.
Telefonen ringer och Leif "Leffe" Eiransson som var min dåvarande tränare i juniorallsvenskan framför en hälsning från Tommy Z (dåvarande tränare i Visby AIK:s A-lag). Han ville ha med mig mot Klintehamn på vallen.
Jag bad Leif hälsa att jag aldrig skulle kunna spela mot Klintehamn. ALDRIG. Jag som kom från Klintehamn för att spela juniorallsvenskan och ingenting annat skulle inte kunna se matchen mellan Visby AIK och Klintehamn den helgen, utan att heja på Klintehamn. Och det stod jag för.
Tommy Zetterström delade inte min uppfattning och vi hade en liten pratstund om det, men när jag satt på Vallen och såg Klintehamn värma upp så kände jag att det var där jag ville vara med. Jag ville dra på mig det blå stället och spela värma upp bredvid Jens Jessen och bröderna Hagelkvist.
När Visby AIK förlorade matchen så kände jag att jag hade gjort rätt, samtidigt som jag tyckte synd om Malcon och Christian Johansson som fick lämna planen som förlorare.
Någon vecka senare fick jag erbjudandet att spela med A-laget igen, och den här gången skulle jag få hoppa in direkt från start mot Dalhem på vallen om jag ville. Jag ville.
Har aldrig någonsin varit så taggad inför en match som inför den. Jag kände att nu skulle jag visa dom i A-laget som tyckte så illa om oss i juniorlaget att dom inte var några gudar och att vi hade spelare som kunde ta plats i deras superlag. Dalhem var också serieledare och om AIK vann matchen så skulle Klintehamn kunna ta över ledningen. Jag tänkte så, kunde inte hjälpa det.
Lade mig tidigt kvällen innan, åt frukost i perfekt tid, gick en promenad, tog min energidryck. Jag gjorde allt rätt och i omkädningsrummet var jag bara tyst och tänkte på matchen.
Jag gick ut klockan 20´00 onsdagen den 6 september 2006 och spelade den match som enligt mig är den bästa match jag spelat i hela mitt liv. Jag var så sjukt nöjd med varenda sak jag gjorde och jag hade kunnat spela den matchen i flera timmar. Jag tröttnade aldrig på att glidtackla "signalen-markus", och aldrig på att nicka bort Dalhems krossbollar. Med Micke "Pokerstar" Zetterström i ryggen och Niklas Örtbrant som mittbackskollega så höll vi stenhårt hemmåt.
Dåvarande serieledarna Dalhem IF fick stryk av 6:e placerade flopplaget Visby AIK och Strandell kunde bara säga att Visby AIK var värda segern. Dom var det bättre laget.
Jag kommer aldrig att glömma den matchen på vallen och hur nöjd jag var efteråt. Jag har aldrig varit så nöjd.
Om två veckor så kommer jag att spela den match som jag längtat efter hela säsongen. Den som jag tränade hela försäsongen för, den jag drömt om och den som jag missade i våras p.g.a. studentbalen.
Visby AIK - Klintehamn.
På vallen.
Jag hoppas att vi har ett lag att ställa upp med nu när folk börjar bli tveksamma.
Det kommer troligtvis att stå fruktansvärt mycket på spel. Kanske AIK:s serieseger. Men definitivt prestige kommer att stå på spel och jag kommer inte att vika ner mig en tum.
inte en tum.
Kommentarer
Trackback