Konsert Nr. 2
Artist. Bröderna Rongedal
Plats. Wisby Strand

Bröderna Rongedal gör en världspremiär som egna artister och dom gör det på Wisby Strand inför dryga 1000 personer som sittandes småskrattar när de helmysiga svärmorsdrömmarna inleder med att skoja friskt med varann och mysa igång. Inledningen känns trevande och osäker iom att deras musik inte spridit sig ännu och eftersom de kör låtar från sin nya platta så hänger publiken inte med för 5 öre. 

Ändå är publiken nöjd och på hugget eftersom Rongedalarna lever sjukt mycket på glimten i ögat och en trevlig och varm attityd, två riktiga mysherrar som inte verkar vara en dag över 30 men i själva verket närmar sig 45. En halvtaskig cover på Mikas "Grace Kelly" bryter banan men det är inte förrän de sätter sig på varsin trubadur/bar-stol som det blir riktigt bra med en bra Ted Gärdestad-cover som top.

Rongedalarna har mäktiga pipor, man får höra ständiga sångprestationer och både "mikas" falsettsång och "The hansons" barnpipor känns igen när instrumentalen inte tar över (vilket den gör alldelles för ofta).

Mot slutet är publiken med och extranummret är givetvis genombrottet "takes just a minute" och på det hela har man genomfört 1 timme godkänd konsert men samtidigt sitter jag nästan hela tiden och tänker på hur sjukt det kommer bli med Håkan Hellström på Strand Hotells scen, det kan bli så grymt mycket mäktigare, med ståpublik. En eloge ändå till att Rongedalarna går ut på ståplatsen efter konserten och dricker öl och kör svängiga 70/80-tals covers till en dansande och drickande publik.

Publik. 5
Stämning. 3
Kändisar. Förutom bröderna som minglade runt på området så märktes inget känt folk och själv låg man nog 20-25 år under medelåldern. Tommy Zetterström, Tommy Wahlgren och gamle esset Marcus Nordström värt att nämnas.
Bäst. Helt klart "Himmlen är oskyldigt blå", en Ted gärdestadscover som drog ner tempot till 50 i puls och fick en att gunga lite smått på huvudet.
Sämst. Att det inte kom ett enda uns av bananmusik. Sekunderna innan de sprang in för att göra extranummret så trodde jag helt seriöst att de skulle ha bytt om till sina svarta pyjamasar med gula bananer på för att komma in och köra "Pirayan maja". De kom in i sina röda kavajer och körde sin "Takes just a minute". När de sedan sa att de skulle köra världens genom tiderna bästa poplåt så tänkte jag "nu kommer banankontakt", men jag fick bara David Bowies "Life on Mars".