När jag var på den här skolan förra gången så intalade jag mig själv att jag aldrig mera skulle komma tillbaka till samma ställe igen. Det låter hemskt, och man kanske inte får säga så men jag blev så deprimerad och trött på allt förra gången. Men 2 månader gör saker med skallen och jag var ganska positiv när jag gick med på att återvända för ett nytt vick.

Oj vad jag ångrar mig, jag är dum ibland. Men nu är jag säker, jag kommer aldrig tillbaka igen, böna och be, men jag kommer aldrig aldrig, aldrig tillbaka hit igen...

Ordet respekt existerar inte i den klass jag har, och ett par personer kan man säga till hur många gånger som helst, med vilka medel som helst men det händer inte ett skit. Hjärnorna kopplar ingenting. Efter nån timme har jag slutat engagera mig och bara dom sitter på sin stol (tysta) och gör precis vad dom vill så är jag nöjd, för då stör dom varken mig eller någon annan i klassen lika mycket.  

Jag är deprimerad, arg och ledsen inombords och jag funderar på om jag själv och min klass var i närheten av lika jävliga som idag, och vad hade hänt om dom här ungarna uppträtt såhär fast 1970. Då hade dom nog fått så mycket spö att dom inte kunde gå hem...

Orkade inte sitta med det här inombords, vill få tiden att gå så jag kan få gå hem och aldrig komma tillbaka. Så nu vet ni...