Äntligen rinner svart sörja ner i mitt badkar när jag återigen får ta den där sinnessjukt sköna duschen med äkta H2O som fuktar mitt supertorra hår efter en hel dag på folkracebanan. Ute i vardagsrummet hör jag musiken mixas av "Dj funky soul Palmqvist", det är Afasi, det är glider.

Har sett "Ali G in da USA" med Palmqvist, "riiissspekkt", och värmt upp inför att besöka klamydiagrottan och se på Pumpbolaget, sveriges största coverband för första gången. Förväntningarna är skyhöga. Ouppnåeliga.

---

Pumpbolaget var som en injektion av rock, nutidspop och konstigt diskmedel. Hela kvällen var faktiskt en adrenalinkick, som när Moa "Dinodaughter" Larsson stämplade gasen i botten på vägen ner mot Öster så däckskriken fyllde luften, Chevan vrålade och Jocke Jonsson flög som en vante innuti.

Det skönaste jag varit med om i konsertväg på länge nu, men det berodde väl på de sista 15 minuterna antar jag, en klockren avslutning på konserten och på kvällen (mer om det längre ner)...

KVÄLLENS:

Gråt inte över gammal mjölk.
Blandar upp en "Rosa Pantern" och kan efter att ha smakat konstatera att någonting är fel, grundligt fel. Inte lika fel som när Hampus "GotlandsGardell" Hägg shakes med sockerdricka och en fontän uppstår i köket, men fel. Kollar "bäst före-datumet" på paketet som jag hittade längst in i kylen och det står 28 april (5 dagar gammal). Huuh.

Bad.
Nån halvintelligent kille (antar jag?) har på herrtoan (därför antog jag) slagit sönder ena pissoaren så att det är ett halvcentimeters bad när man kliver in på dass för att ta sin halvtidspaus. IQ plasttratt.

Jackass.
Viktor Svensson bjuder två trötta killar på skjuts från gamla posten och längs med hela follingboväg och avslutar den skrattretande resan med att gå med på att cykla rakt ner i ett högsnårigt dike. Dagens ungdom...

Drink.
"Quickfuck", homemaid...

Skryt.
"Basistens fem" är ett numera myntat uttryck för basistens fem plektrum. En samling som någon jag känner mycket väl numera innehar. Värdet är enormt, tradera.se nästa.

Tre bilder med kvalité.

Tror de e dags att köpa en kamera...

---

Nissarna i bandet frågar vad publiken vill ha, två-tre killar skriker "killing in the name of" men sångaren hör inte och säger "Judas Priest, ska vi köra det?" varpå publiken jublar. Jag och Niklas stämmer in med de andra killarna och nu är vi fem som skriker "killing in the name of!". Men dom hör inte och de säger att de skall ta ett litet rockmedley varpå hela publiken jublar igen. Men då händer det som bara präglar hela kvällen, när basisten som för övrigt kallas "biffen" snappar upp när vi skriker "killing in the name of" för 20:e gången. Det blir tyst, "biffen" lutar sin bas på högkant och alla väntar.

"Pa-dum dum dum, dum dum dum, Pa-dum dum dum, dum dum dum.... KILLING IN THE NAME OF!!!" 

Helt underbart. Okrossbart! Eller?

Extranummret börjar med en Maiden-låt, och jag tänker att det finns bara en enda sak som kan toppa den här kvällen och bli "grädden på mosen". Dra åt skogen om det inte blir ett "fade" mitt i låten och gitarristen börjar plocka introt till "Fear of the dark" med Iron Maiden. Hela publiken sjunger och stämmningen är magisk. Jag är magisk. Jag är kär. I fem medelålders män varav en heter "biffen" och spelar bas. Jaja, kärleken är blind.