Helt som i vanlig ordning så var jag dåligt insatt i Friidrotts-VM från början, evenemanget liksom bara dök upp, "poff", och jag kände inte heller något behov av att se en enda minut av detta 2011 års VM. Men sen hamnade man där i soffan en sekund, en minut, en timma, en dag. Pang och den där idrottsälskande delen av min hjärna började tanka in information. Satte sig in i alla grenar. Tog in alla nya namn, alla rekord, alla favoriter och kommande dagars stora grenar och höjdpunkter. Började tänka på om jag inte skulle ha satsat på 1000 meter när jag var ung istället?

En vecka senare har jag njutit av fantastisk friidrott.

Bolts redan klassiska tjuvstart på 100m, hans revanch på 200m och hans inblandning i VM:s enda världsrekord på 4*100m. Både damernas och herrarnas ruggiga stavhoppsfinaler, stavhopp som annars är en riktig skitgren! Den fantastiska skrälluppgörelsen på 10´000 meter där vinnaren sprang sista 400 meterna på smått fantastiska 52 sekunder. 

Veckan har bjudit på så fantastisk friidrott att man inte saknat svenskarna! Alla skrällar och alla häftiga ögonblick har liksom maskerat det fruktansvärt sopiga Sverige. Det var nog inte förrän jag såg Emma Green Tregaro Olsson Bergqvist göra en riktig skitinsats som jag kom på mig själv.. "just det.. jag har inte sett EN ENDA SVENSK tidigare".

Har vi kanske blivit bortskämda med friidrottsmedaljer? Nej det tycker jag inte, jag begär inget guld. Men någon som kanske kan Kan "S:t Kitts och Nevis" med 39 tusen invånare ta en medalj... då borde vi också kunna ta en liiiiiten liiiiten peng?

Deagu förresten. Hur uttalas det?

Nu längtar jag till London-OS 2012. Med eller utan svenskar!

Och det jag kommer komma ihåg mest om ett år? Jo eftersom jag såg kinesen floppa efter skada på hemmaplan, såg båda kvalheaten och drog in stämningen så var det det här loppet som jag minns bäst...