Jag står på en stor äng vid Koltorp där tiotusentals människor redan rusat ut och det är bara den sista startgruppen kvar, vi, de orutinerade i startgrupp 9. Vi som inte sprungit förut och som inte vet riktigt VAD som väntar. OM vi kommer imål. HUR backarna kommer att slita på våra kroppar. Speakern går fram till en man och det visar sig vara den förre tävlingsledaren som berättar att han nu äntligen skall få springa loppet och att han krävt att få vara med i startgrupp 9 ... "för det är där... SOM HJÄLTARNA FINNS!"

Hela vår startgrupp jublar som Leonidas män i filmen "300"! Blir grymt taggad. Skottet smäller och vi rusar ut över ängen och påbörjar den första av 30 kilometer terräng.

Sen gick 3 och en halv timme av bara farten och det var en folkfest som hette duga. Att hela tiden ha folk runt omkring sig, de härliga mat och dryckpåfyllningarna och den vackra naturen. 15 kilometer bara försvann i det vackra vädret innan det var dags för "tvättbrädan", nästan en mil av upp- och nedförsbackar som bidrog starkt till att jag ännu inte kan gå i trappor.

"Aborrebacken" (0-48m.ö.h. och 550 meter lång) som man sprungit och tänkt på hela loppet var en besvikelse, väldigt uppsnackad! "Karins backe" däremot med 2 kilometer kvar av loppet var en lika jävlig backe som jag inte hade räknat med så den var extremt tung!

43'230 st löpare gjorde det hela till nytt deltagarrekord.
Samma löpare gjorde allt till ett kaos både innan och efter loppet.
Timmars kö till bussar och fullsatta tunnelbanor. Rent kaos.

Men det var det värt... och jag skulle faktiskt kunna tänka mig att göra om det!