I Stockholms kallaste juniväder på 84 år, 4-6 plusgrader, regn- och blåsoväder så tog jag mig tillslut runt det där skitmarathonet på 4 timmar, 49 minuter och 29 sekunder. Då hade känseln i mina händer varit borta i 4½ timme, mina benmuskler hade krampat de sista 9 km, mitt högra fotvalv var förstört och jag hade tårar i ögonen, blåa läppar och var nära att bryta ihop för att jag var så fruktansvärt genomblöt och frusen.

Jag funderade faktiskt aldrig på att bryta, det fanns inte, men det var inte roligt och jag kommer aldrig att göra om det under samma förutsättningar igen! I efterhand skulle jag gärna ha haft handskar, jag skulle ha haft en bra löpjacka (istället för fotbollsoverall) och jag borde kanske ha tränat lite långpass.

Nu är det i alla fall äntligen gjort och jag kan stryka det från min "bucketlist". Känns fantastiskt skönt!
 
Tack Zeema, Robert och min familj för allt hejande och framförallt min fantastiska Linn som tog hand om mig, fixade torrare kläder och hjälpte mig hem efter loppet!

Efter att ha fått värma mig och fått torra kläder så kunde jag tillslut kosta på mig ett leende. Nästan.